Tillbaks i gruvan igen

Första dagen efter semestern är inte rolig att gå upp.
Jag går dessutom upp 5.15 och är på jobbet kl. 7....Det är tufft.
Hela förra veckan, förutom måndagen, då maken skulle upp till flyget, har jag fått sova så länge som jag behövt...Bara att slippa att sätta klockan är semester för mig.
Men nu är första dagen avklarad, kanske går det bättre i morgon. Man lever på hoppet, sa loppan.
Melodifestivalen i lördags och vasaloppet i söndags var ypperligt tillfälle att sticka sig en sjal, så det gjorde jag.
Denna lila "Medea"-sjal passar ypperligt till min lila mössa och mina lila mockahandskar. Har jag sagt att jag gillar lila?!
Innan sjalen påbörjades så sydde jag faktiskt ihop denna 80-tals chockrosa tröja. Det tycker jag var väldigt duktigt gjort av mig, jag gillar det inte nämnvärt mycket...Men nu är den klar och idag hade jag den på jobbet. Lagom tjock med en t-shirt under. Men tänk, sen till våren med slitna jeans eller kanske vita kortare byxor, då blir den nog ännu bättre.
Om det kommer nån vår....

Men det måste vara fel på vår termometer, det fattas det där lilla strecket före siffrorna.

Ni vet det där som varit i dryga tre månader, - eller minus beror på hur man säger och skriver. Det är hela 3,7 plusgrader!!!

Nu vill jag då inte gnälla....Men vem tar hand om allt vatten på gatan, då alla brunnar är nedfrusna under snön????

Se där, aldrig kan man vara glad nån längre stund.

Men jag blir glad över min nya stickning, en tröja i vårgrön Merino extra fine...Med en massa hål. Jag läste i SVD för nån vecka sen, att det nya är en massa hål i kläderna, så jag stickar en massa hål i kläderna. Bild kommer senare.

Ja, så var då Vasaloppet klart för denna gången

Det är lite jobbigt dagen innan, när man vet att man ska upp tidigt. Ja, nu är ju allting relativt, men en söndagsmorgon och gå upp kl. 7.30 är ganska tidigt, även för mig.

Det bästa är kanske att man inte behöver göra så mycket innan, man kan t om ta sitt täcke och bara förflytta sig till soffan eller sätta på TVn i sovrummet. Det senare alternativet kräver dock godkännande från maken, som inget ser utan glasögon och som är tröttare än jag.

Det är annars inget tjafs, man ska se starten på Vasaloppet, sen kan man somna om, om man behöver.

Vilken tur att maken inte är av annan åsikt, det visste jag ju inte förrän vi flyttat ihop, att han hade samma vasaloppsvanor, som jag. Ibland har man tur...

Sonen däremot tycker bara att vi är konstiga och kan inte förstå tjusningen med att höra Plex välkomna till Berga by, idag för 49:e gången.

Det skulle ha varit den 50:e gången i år men 1991 ställdes vasaloppet in.

Och vem var i Mora för att se vasaloppet 1991? Jo jag.

Min kära väninna Bubbi hade fått för sig att flytta från Göteborg till Mora sommaren innan, och jag skulle hälsa på henne just under denna tiden. Då fattades det nåt, ni vet det där vita kalla, som finns överallt i år. Just det; SNÖ.

Så min enda chans att se detta lopp live var då borta. Bubbi flyttade hem igen efter ett år och ordningen var återställd, man ser loppet på TV.

Här är mina skatter som jag fraktade hem från London.

Det rosa, de två Regia-nystanen och stickorna köptes på Liberty, som ligger granne med Hamleys på Regent Street.

Den gröna och den brandgula härvan köptes på "All the fun at the fair" på Kingley Court i Soho, också strax bakom Hamleys. Så bara du kommer i närheten av denna leksaksaffär, så kan du shoppa fina garner.

Klockan köpte jag på Heathrow, en Swatch, men en som jag inte hade innan och hade ett stort behov av att äga....

Jag hann bara påbörja en socka på flygplatsen i väntan på planet hem, men det gjorde inget. Idag finns det massor av tid att sticka....

På jakt efter småsaker

Även om mitt mål med Londonresan officiellt var att ge sonen hans efterlängtade present, som ju denna resa var, så närde jag hemliga tankar om att bara kolla efter garnaffärer. Detta sa jag naturligtvis inte högt, då både son och moder hade protesterat högljutt...
För att blidka dessa båda medresenärer, gick jag med på att besöka även deras intressesfär, som i viss mån även är min...Därav min beredvillighet att uppfylla deras önskningar.
På Harrods hade de en leksaksavdelning, som även visade sig ha dockskåp. Detta gladde min moder, då hon övertagit min besatthet av just miniatyrer.
Även sonen fick gå omkring och kolla efter saker han ville ha. Han hittade bara en låda som var så stor att den krympte mina chanser till storshopping betydligt. Vilket skulle glädja min käre make...Så gör man två flugor på smällen....

När sedan modern ville ut i periferin, så tog sonens tunnelbaneförälskelse över och även han var positiv till denna resa.

Själva tunnelbanestationen var inte svår att hitta. Men sen när vi fick gå ca 20 minuter och då gick fel, sjönk modet ordenligt och ingen, utom modern var glad för trippen....

Väl framme fanns det så mycket att se på att man inte såg nåt.

Ändock lyckades modern, inte jag, att göra slut på ett par hundra kronor utan problem...

Sonen fick priset som den "mestväluppfostrade" för dagen i den affären. Han var mutad....

Det som syns på denna bild är bara en tjugondel av vad som fanns.

Efter ett par felåkningar kom vi dock tillbaka till civilisationen och dagens huvudmål, Towern. Dock kom vi lite försent för sista insläpp, så vi fick bara se det utifrån. Men sonen som hoppas på en repris av resan vid ett senare tillfälle, tyckte att vi kunde spara insidan tills denna nästa gång.

Klok son, måste vara min....Man kan inte åka för många gånger till London, detta var min sjätte...

Sånt här vårväder hade vi innan vi åkte ut till flygplatsen i fredags. Jag hade fått rapporter från grannen som skottar hos oss om snöfall och minusgrader. Med fanns även en fråga om immigration, kanske inte skulle vara så dumt...Men då sälja huset först, så de slipper ta hand om vår uppfart.
Maken som landade 1,5 timmar före oss från Paris, var tillfrågad, läs beordrad, att vänta på oss, så vi kunde åka med hans taxi hem istället för att traggla med buss och tåg. Han fick dock ett alternativ, han kunde åka hem med sin taxi och hämta oss i bilen, men det var inte lika lockande. Konstigt nog frågade han vad han skulle göra i 1,5 timmar, när det är fullt med restauranger med öl och liknande...Men jag väglädde honom med att säga att han kunde ta en öl eller så för att slå ihjäl tiden.

Men vad kallt det var hemma....Och lika lycket, om inte mer snö...

London- ett roligt sätt att banta

Ingen har väl undgått att se att jag varit i London den senaste veckan...
I tisdags morse åkte jag, sonen och hans mormor till London. Igår kom vi hem.
Vi har gått en hel del under dessa dagar och det är väl därför jag gått ner, trots all den felaktiga kosten jag fått äta. Jag har aldrig haft så svårt att hitta LCHF-mat, som här. Allt är friterat eller så finns det bara smörgåsar i en massa olika varianter. Men ibland har jag hittat t ex fruktsallad på Debenhams. Men trots det så gick jag alltså ner, så det är värt att pröva igen...

Tack gode gud för knitmap. Utan den hade jag aldrig hittat nåt garn.
Vi hade heller aldrig hittat denna underbara innergård med en massa roliga affärer, lite mer hantverksaktigt...Vad jag köpt visas senare.
En annan sevärdhet satt och väntade på mig på Madame Tussauds; George Clooney. Vi skulle haft det mysigt där i mörkret, om det inte var så många andra där...Men nästa gång....Bara inte maken är med då....

Även sonen fick sitt lystmäte tillgodosett, genom två, 2, besök på Hamleys. De hade inte elektriska tåg i hans skala, men han hittade annat att köpa. Han är ju sin moders son som har lätt för att improvisera...

OK, hotellet var inte bland de bästa jag bott på, men det var rent och vi skulle ju ändå inte vara där så mycket. Men mycket tunnelbana har vi åkt....

Hem igen

Sitter på flygplatsen och väntar. Pengarna är nästan slut , men en liten klocka kommer med hem tillsammans med sonens alla inhandlade saker. Ok några är mina också. . .

Kanna te

En kanna te som belöning efter en dag med promenader och promenader. Åkt busstur genom stan och sett vaxgubbar. Lite garn har jag också fått tag på.

Vi fick en medalj till....

...Men var det brons eller guld?
Enligt den här bilden heter norrmannen som vann Johan Olsson och bronsmedaljören Petter Northug och är svensk.
Det finns kanske en rättvisa nånstans....Även om inte Verdens Gang i Norge gillar det. Har lite postolympisk depression... Det känns lite tomt. Men det finns kanske nån repris till att titta på innan allt är över.
Jag har fått stickat och virkat en hel del under dessa två veckor. Det känns bra...

Nu till gårdagskvällens konsert. Kent på Annexet.
Jag måste då erkänna att jag gillar alla de gamla låtarna, jag är likson hjärntvättad med dem och kan de nästan utantill. Det är i och för sig inget ovanligt, de flesta låtar fastnar mer eller mindre hos mig. Men de nya har liksom inte hunnit tränga sig in i hjärnbarken, till denna konserten. Kanske till nästa...
Det kändes dessutom som om de blivit lite vuxna, Kent-killarna som visst fyller 40 år detta året. Det var inte längre "Tacksomfan" utan det mer lite vuxna "Tusentack" och liknande. Detta kanske inte gillas av alla de yngre fansen som var där, en del med förälder, men vi liiiite äldre gillade det.
Och jag måste nog erkänna att jag höjde medelåldern, nån månad eller så med mina 44,5 år. Men det var det värt.
Maken var nöjd och jag har inte haft allt för hemsk upplevelse, även om jag aldrig kommer att erkänna det för maken. Då har han ett visst övertag gentemot garn/tygaffärer som ska bevistas.

Och undras det varför det snöar i Stockholmstrakten igen, kan jag bara meddela; Det är för att maken är på väg utomlands igen och lämnar mig med skottning, som vanligt.

Tur att vi också åker i morgon, då är det grannarna som kollar läget. Tack på förhand!