Barn av sin tid

När jag var liten och fyllde år hade jag kalas för de 4-5 närmaste vännerna. Det var röd saft, släta bullar och kanske nån kaka och tårta.
När barn har kalas idag har de de närmaste 10-15 vännerna på kalas eller kanske man ska kalla det utmaning eller liknande. Det kan vara bowlingkalas, gocart-kalas, kalas på Cosmonova eller laserdome-kalas. Och inte är det ett enda kalas nuförtiden som har tårta.
Barn äter inte tårta längre!
Men när sonen har kalas hemma, som han hittills alltid haft bakar jag nån slags tårta.
Så åtminstone den arma mamman får sig lite till livs...
Ingen tårta- inget kalas.
Så är det det här med presenter. När jag var liten blev man väldigt glad för barbie-kläder eller kanske nån Kitty-bok som man önskat sig.
Nu blir de nästan besvikna när de inte får de senaste Playstation 2 eller 3-spelen för ett par hundra kronor.
Vart tog tacksamheten vägen? Är jag för gammal för att förstå; 43 år???!
Nu är vi inne i ett kalas stimm, dvs hittills 3 st på raken. Det går alltså bort 3 helger som man inte kan planera nåt annat...Men så är det.
Sonen är glad och handlarna i kommunen hålls tillfälligt under armarna av alla present-inhandlingar( konstigt ord).
Kanske är det därför kalasen blir mer och mer, för att Sverige ska komma på fötter igen.
Tänkte inte på det!

Snart har jag stickat klart det blåa framstycket. Jag hade god lust att påbörja nästa kofta, men jag lät bli. Jag får nog en stjärna i himlen nu...Eller så kanske det jämnar ut sig för allt garn jag har inhandlat den senaste tiden.