Jag fick på mig mina träningskläder och kom utanför dörren vid 8-tiden.
Det var varmt och soligt och en annan morgon hade jag kanske skyllt på att det var för varmt. För att slippa gå.
Inte idag.
Med semesterns sista sovmorgon bakom mig, gick jag med raska steg och lyssnade på podradio.
Drygt 4 km senare är jag tillbaka på ruta 1. Hemma.
Sätter mig ute med ett stort glas vatten och insuper lugnet av en sommarsöndagsmorgon.
Ganska snart kommer maken ner.
Han visar mig en sida på iPaden, kent.nu. Mina twitter från konserten ligger i topp. Han är stolt. Jag vet att det är övergående då Kent inte är allt i mitt liv...
Dagens sommarpratare är ordförande i AUF, norska SSU, som var drabbade av våldet för ett år sedan.
Så nära men ändå så fjärran. Både med tid och handling.
Så svårt att ta till sig, att det faktiskt har hänt, det obegripliga.
Vi sitter ute och lyssnar och jag stickar. Jag lyssnar bättre när jag stickar samtidigt. Så har det alltid varit.
Stickningen närmar sig slutet, då 100 gran är uppstickat, men jag tror att det ska till lite till, så sjalen inte blir för kort.
Sonen är åter på Grönan och har roligt med kompisar.
Vi börjar jobba i morgon.
Livet fortsätter som vanligt.
Det är tryggt....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar