Min tid på pendeltåget förgylls av böcker på löpande band.
Just nu är det Dykaren, av Håkan Östlundh som ligger i min Marimekko-väska.
Den är lite svårare att komma in i än den förra. Men jag tragglar på med 20-30 sidor per resa...
Gotland igen, men här finns inte de personer som var i den förra boken med, fast de ska jobba i samma polishus.
Jag funderade på det igår, när jag åkte in till stan. Hur gör man när man använder samma polishus t ex i Visby, när olika författare skriver. De kan ju inte av upphovsrättsliga själ använda samma poliser, men det blir lite kluvet för läsarna.
Så i denna boken förväntade jag mig nästan att Knutas, kommissarie i Mari Jungstedts böcker ska komma ut genom en dörr och säga nåt till Håkan Östlundhs poliser. Men detta kommer aldrig att ske.
Jag måste lära känna nya poliser, och det är ju också kul. Men det tar ett litet tag att komma in i boken.
Förresten; jag bestämde mig för att följa mönstret på Annis och göra muscher. Än så länge går det bra, men det är kanske för tidigt att ropa hej ännu...Jag är bara på andra muschvarvet.
Men jag gillar inte att göra muscher. Tycker bara att det är jobbigt och trångt och svårt att få igenom garnet i alla sju maskorna. Men jag ska stå ut, det är väl bara några hundra kvar att göra...
Ikväll ska jag besöka C, kollega från mitt gamla kontor och som bor alldeles i närheten.
Maken är i stan och kollar in Love Stockholm 2010 och sonen regrederade plötsligt och tog fram legot igen. Tillsammans med F, låter det som om de hällt ut en 65 liters låda med lego överallt på golvet och bygger en massa. Jag stör inte ens förmiddagsmat. Han får äta när han tar en paus och vad han vill...
3 kommentarer:
Ja, visst blir det knäppt när man förväntar sig samma folk i olika författares böcker! Det vore väl lite fräckt om de kunde fläta ihop sina böcker tycker jag...
Men.. Lego är kul!
Visst är lego kul, men inte att trampa på. Du är säkert välkommen att bygga ett hus eller så, så kan vi sticka tillsammans sen när du tröttnat på byggandet...:-)
Skicka en kommentar