Att rosta bröd, av Roger Rosenblatt, var en vacker och lite sorgsen berättelseom en dotter/mamma med 3 barn, där föräldrarna flyttar hem till dotterns familj och man får följa dem ett år eller så.
Ibland ledsamt, ibland glatt. Har gått som essäer i New York Times och nu blivit bok.
Lättläst.
Så i morse grabbade jag tag i en ny bok. Nu är det dags för Kommissarie Brunetti igen.
En dunkel död, av Donna Leon.
Lättläst och roande i lagom krångligt ärende, som han naturligtvis klarar upp. Tror jag i alla fall...
Jag avverkar böcker på löpande band nu, känns det som. Tur att jag har en hög att ta av....
Idag ska jag och maken kanske på äventyr i staden. Någon bit mat eller annat roligt. Det är skönt att vara barnfria.
Sonen verkar inte heller sakna oss, då han inte ringer hem, den lilla tid har får ha telefonen. Det är ett gott betyg på konfirmationslägret
2 kommentarer:
Nä, dom nöter inte ner fingrarna på att ringa hem, direkt ;) skönt att de har det bra!
Visst är det!
Vi ses....
Skicka en kommentar