Hur det nu kan bli så...
Vi hämtade vår nya madrass i går kväll och när den skulle bäras in från bilen, så tog maken den själv på axeln. När vi bar den till bilen var det en i var ände, men tog han den alltså själv, innan jag hann reagera. Jag stängde billuckan och var just på väg in när DET hände.
DET= maken ställer madrassen upp i hallen och det var inte längre två lampor i taket i hallen, utan bara en hel och en trasig...Glasskärmen låg i molekylstora bitar på klinkergolvet.
Så i stället för att bara få en madrass, så måste vi också köpa två nya lampor, för den som är kvar finns det ingen maka till på marknaden.
Alltså två nya lampor...Men vad ska vi ha för sort?
Maken tycker att vi ska ha plafonder, som vi har nu.Jag kan dock tänka mig en annan modell. Kanske stora vita klot. Då ser man inte de olika döda flygfän, som på nåt konstigt sätt, alltid landar där, som en sista viloplats.
I morse var det dags för den påtvingade stillheten och jag orkade inte ta med mig spetssjalen och läsa en massa mönster. Jag grabbade tag i ett nystan långhårig mohair och stickor 10 och påbörjade en halsduk.
Sköterskorna höll på att slita det ifrån mig. Jag stickar alltid när jag sitter där en stund varje vecka, så de är vana och nyfikna på vad det är jag har med mig denna gången.
Kanske skulle de samla ihop restgarner till mig, som jag kunde sticka upp, sa de. Eftersom jag har tre år kvar, så finns det gott om tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar