Bortskänkes: Tonårs-wannabe

Idag skulle det ske, skoköp för hösten och/ eller vintern till sonen.
Innan har jag kanske som mest frågat sonen om vad han gillat, provat på honom och sedan betalat och alla varit glada.
Idag börjar det med att han egentligen inte vill följa med, fast det är till honom alla inköp ska gå.
Vi kommer iväg till Liljeholmen och börjar så smått titta runt i sko eller sportaffärerna.
I den första ser vi ett par Adidas, men det börjar inte så bra, strumporna har hål på tårna och han knyter inte upp skorna innan drar på sig dem. Skorna passar dock inte. Inga fler faller honom i smaken där.
I nästa sportaffär provas det skor, men när han ser att det är ett w istället för ett m, vill han knappt ta på sig skorna, tjejskor istället för killskor, tills försäljaren informerar honom om att det är samma skor, fast olika färg och bokstav på lådorna. Men de skorna passar inte heller. I den tredje skoaffären uppstår ett mirakel. Han kan tänka sig att köpa ett par gympaskor, och de är billiga, bara 300 kr. Vet inte vad som hänt och forskar inte närmare i det heller. Glad och lycklig langar jag upp plånboken och betalar. Det är nästan så jag visslar, fast jag inte kan.
Vi bestämmer oss för att åka upp och titta på det övre planet. Inget faller sonen i smaken och vi kommer ner igen. Maken ska bara hämta en katalog någonstans och sonen vill hålla i en IPhone.
När han fått göra det, lyckas jag få in honom i affär nummer ett igen och nu kan han tänka sig att prova ett par vinterkängor. Bara så där...Kan i och för sig ha med att jag varnat honom om att uppföra sig väl, annars ingen ny telefon.
Nu blir det även inköp av sagda vintersko, för den passar plötsligt och det är 20% rabatt. Gud är god!
Det är nästan så att jag är villig att offra något för att hålla i denna godhet tills vi även hittar jeans. Men inte idag. Det orkar jag inte.
Det är tur att jag inte har en dotter, jag har förstått att de är värre. Men jag är inte beredd på detta motstånd, som plötsligt infunnit sig.
När jag frågar hur han blivit så här, svarar han bara att det är skolans fel. Kanske nu inte skolbyggnaden i sig, utan mer de som går i skolan.
Tur att det inte är en "fräcke-skola", då vet jag inte hur det skulle bli...