Jag var ganska först

Min käre make är helt begeistrad i allt som är interaktivt på datorn, t ex det här med att deklarera med e-legitimation.

Jag har precis gjort det som en av ca 18 000 st, idag var första dagen och det är nog andra eller tredje gången jag gör det.

Förut har jag vågat mig på att deklarera per telefon och innan dess fick maken eller fadren kolla allt, så jag bara kunde skriva under papperslapparna.

Det är inte så att jag har fobi för myndighetspapper, men jag tycker att det är sååå vansinnigt tråkigt.

Denna gången slutade deklarationen som en glad överraskning, jag ska få tillbaka. Det är ju tur det, så man kan sova gott om nätterna i visshet att kronofogden håller sig undan ett tag till...:-)

Vaknar ibland om nätterna, inte i panik över kronofogden, utan av att händerna är bortdomnade...Känner igen det från när jag var gravid med sonen. Då fick jag nån skena som rätade ut handlederna och underlättade för blodtillförseln.

Nu tror jag inte att jag är gravid, eller rättare sagt, jag vet att jag inte är det, men händerna är borta ändå.

Kan ha med stickningen att göra, men nu har jag knappt stickat en maska på hela helgen och ändå försvinner händerna.

Ska man söka? Tänkte då i första hand på handläkare eller vad en sån heter med ett finare namn, inte psykdoktorn....

Jag påbörjade döskallevärmarna igår och har hunnit med två eller tre pärlvarv. Det blir inte så dumt...Men jag skulle behöva sticka lite på strumporna som min fader kanske ska få i födelsedagspresent. Men vi ska inte dit förrän på påskafton, så än brinner det inte...