När mobilen alltid är hemma

Sonen blev av med sin telefon i våras. Han fick en gammal för att ha under tiden vi letade efter en ny som var bra och hade ett bra pris. Då hade han med sig telefonen.
Sen köpte vi en telefon till honom innan sommaren och plötsligt så stannar telefonen hemma när sonen är ute.
Inte riktigt så vi hade tänkt det. Han har en telefon för att kunna meddela var han är eller för oss att ringa efter honom. Inte att ringa alla hans kompisar, som ändå inte vet var han är.
Kanske är det så att han är rädd att bli av med även denna telefon, men då kan man ju aldrig ha nåt...
Idag skulle han möta mig vid tåget 15.30. Jag var där men ingen son. Jag väntar lite innan jag ringer hem, till hans mobil, till maken för att kolla att han påminde sonen om mötet eller om sonen ringt till honom och sagt att han inte kommer. Men ingenstans fick jag napp. Jag fick gå och handla det nödvändigaste och sen bege mig hem.
Hemma har sonen en lista med kompisars telefonnummer. Jag ringde den troligaste, som inte hade sonen med sig, men han visste var sonen var. Där jag inte hade telefonnummer till...
Alltså bara vänta tills sonen kommer hem.
Sonen kommer hem, ångerfull... Han lovar härmed att han ska ta med sig telefonen.

Det hänger snö i luften. Känns så skönt att dra på sig sin dragspelsbasker och rulla halsduken om halsen så ingen kall luft kommer till.
Men det kanske är dags för en ny mössa. Jag har köpt garn, men inspirationen tryter. Men så är det så kul att virka på jack/kappan att alla andra projekt nog få vänta ett tag till.

Och säg den glädje som varar för evigt; stick-caféet som jag skrev om igår får klara sig utan mig och M. M påminde mig om att det var minsann den dagen hon tänkte fira sin 40-års dag så inte hade varken hon eller jag tid med tre timmars handarbete, inte den dagen...Och så fyller maken också år den dagen, visserligen bara 37, men det ska firas ändå. Och eftersom vi ska på fest på den kvällen så får vi fira på dagen eller kanske dagen efter. Men nästa gångs ska vi gå...